Jag går morgonpromenader innan ovädret blir ett faktum och svettas i den långärmade tröja jag envisas tro behövs. Barnen lyssnar inte och jag känner mig fel eller att de plöstligt förstår sin läxa och jag känner mig som världens bästa. Engelskan känns som världens svåraste språk och jag känner mig inträngd av att inte kunna kommunicera obehindrat men sen är det som den alltid funnits där. Och när de spelar uma thurman på radion känner jag mig som hemma igen innan jag inser att nu är det här som är mitt
hem.
