Au pair i Utah

6 veckor har jag varit i staden ovanför bergen, staden där allt kretsar runt skidåkning och turism, där folk är svinrika och luften är tunnare. Där motorvägen går som S genom bergen och minusgraderna är fler än i Sverige. Men ändå har jag så lite att säga. Kanske för att jag började inte leva förrän efter tre veckor. För att från arbetsdag ett ville jag härifrån. För att jag blev tvungen att jobba 45 timmar per vecka 6 dagar i veckan bara för att i au pair kontraktet är det fullt lagligt. Inte för att föräldrarna jobbar 45 timmar i veckan eller för att barnen kräver 45 timmar utan bara för att de kan. För att de har inga skyldigheter att låta mig låna bilen när jag är ledig eller ge mig en tallrik mat när hela familjen äter middag eller för att de aldrig behöver städa för de har ju mig och deras housekeeper. För att allt kan ju bortförklaras med hemlängtan men inte accepteras av ett kallt bemötande. Men vad gör man. Ens au pair år ska ju bli det bästa året i ens liv med drömmiga familjer och drömmiga väluppfostrade barn i ett drömmigt villakvarter i någon gullig stad på västkusten. Efter att redan bytt familj en gång tänkte jag att nu kan det bara bli bättre. Skaffar fina vänner som får höra alla historier och hämtar upp en för att prata sent på kvällen och börjar efter tre veckor bygga upp en vardag ändå. Sen hade jag Samtalet med min värdmamma. Där jag halvt grät, halvt var så nervös att jag inte kunde få ut ett ord, om hur allt jag kände. Det var tre dagar innan jul och skulle det bära eller brista skulle det iallafall ske innan julen. Uppenbarligen så brast det ju, en vecka senare berättade de att de ville gå in i rematch för att skaffa sig en ny au pair. Fick inte ens en vettig anledning. Men så är det, man åker till andra sidan jorden helt ensam utan att känna en kotte men med en stöttande organisation bakom sig. På pappret ja. I verkligheten är de där för att värdfamiljerna ska få en bra au pair, en själv har inget att komma med. Så vad ska man säga, andra gången gillt då. Två veckor till i Park City och sen tackar jag för mig.