Au pair i Utah

Åkte flygplan själv, flyttade till ett annat land, körde automatbil, sydde en klänning, bodde på sjukhus, köpte en resväska, körde truck och gjorde körkortsprovet på amerikanska. Plus hundraelva andra saker.

Vände om min hjärna till att prata engelska på heltid istället för svenska.

 

10 augusti är ju det datum som kom att bli mitt mål och framtid under flera månader, mitt avresedatum från Sverige. Men sen min syster som föddes i mars kommer jag inte heller glömma.

 

Sverige, Island(hehe), New York, Florida, Texas, Utah.

Allt som innebar en upplevelse, aktivitet eller resa var ju definitivt värt det. 

 

Såklart. Umgås med vänner och familj. Se nya platser. Lära känna nya människor och platser. Köra bil med bra musik. Äta mat och dricka kaffe.

Att inte min au pair resa blev som jag önskade. Allt som händer i världen och Sverige jag bara kan sitta här fast på andra sidan jorden och inte göra något åt. Att inte kunna ta del av min lillasysters utveckling från nyfödd till barn. Alla människor jag saknar och behövt säga hejdå till på obestämd eller bestämd tid.

 

Fortsätta kämpa trots att det känns hopplöst istället för att bara ge upp.

 

Skämmas för min engelska. Kom igen, vem bryr sig ens. Jag är en svensk i ett främmande land, såklart att engelskan inte kan vara perfekt.

Typ all svensk musik jag inte lyssnat på förrän jag kom till Amerikatt.

 

Haha allt jag inte tänkt på förut om Sverige men som jag insett när människor från andra länder säger "va gör ni så". Typ som att amerikanare tycker att vi är helt konstiga som äter makaroner med ketchup, alltså va, jag kan inte ens få ihop det i mitt huvud. Och sen min andra insikt är att man kan nog göra ungefär prick vad som helst om man försöker.

 

Att det ska bli superbra. Resor, äventyr, komma tillbaka till Sverige och annat viktigt.